Det stora fair isle-äventyret

I förrgår startade jag ett projekt jag klurat på länge – min första kofta helt i fair isle.

Med ett gammalt mönster och Jamieson’s Shetland Spindrift ska jag ha en härlig höst.

Annons

Nytt och sött

Maken till svårfotad kofta har jag aldrig varit med om. Jag förstår verkligen varför garnet såg helt annorlunda ut på bild när jag beställde det. Färgen är inte den riktiga på någon av mina bilder heller, den är bl a mörkare i verkligheten. Men fin är den, det är en ljuvlig liten kofta. Bara inte det minsta fotogenique.

Garnet är Cascade 220 Fingering i färgen Azzure. Mönstret är vintage i liten storlek men jag tog en annan masktäthet så den ska passa mig. Mönstret kan  man hitta för nedladdning hos Subversive Femme.

Stickar upp rester

Ibland måste jag rensa. Eller snarare, jag måste rensa ofta för att inte känna mig överbelastad. I förra veckan slängde jag därför ihop ett par torgvantar att ha när morgnarna snart blir kalla.

Mönstret var inget så jag tänker inte ens länka till det men garnet är Tines, från Riga. Det är för övrigt samma garn som till den här scarfen.

Jag är rätt nöjd med resultatet ändå men mest nöjd med att ha blivit av med lite restgarn. Det blir mer sånt här smått i höst.

Uppvärmning

Jag älskar dem redan, fair isle-vantarna jag precis gjort klart inför stundande vinter. Fair isle är så kul, garnet är fantastiskt och färgerna blev så bra som jag hade hoppats när jag såg dem på nätet.

Mönstret är från Susan Crawfords bok Vintage Gifts to Knit och heter Elegant Coat-gloves. Det fina garnet är mycket väl lämpat för fair isle och heter Shetland 2 ply Jumper Weight och kommer från Jamieson & Smith.

Det här var en uppvärmning inför mitt stora fair isle-äventyr som är en kofta. Mer om det längre fram såklart.

Börja om från början

Det här med att repa upp eller inte är en ständigt återkommande fråga. Jag är inte rädd för att börja om men är heller inte så petig med små misstag, det mesta går att fixa till så att det inte syns så mycket. Passform är jag däremot mycket noga med och det är nästan alltid därför jag repar upp.

Jag får ofta höra ”du som stickat så mycket, behöver du fortfarande repa upp?”. Faktum är att jag repar upp väldigt mycket mer nu än vad jag gjorde tidigare. Med ökad skicklighet ställer jag också högre krav (på mig själv, inte på andra). Om jag vet att jag har verktygen och erfarenhet nog att få till ett bra resultat, ska jag då nöja mig med något annat än mitt bästa?

Att repa upp och göra om är med andra ord en stor del av stickningen och jag är övertygad om att all utveckling kräver trial-by-error. Med de orden har jag nu repat upp första framstycket på min kofta för tredje gången.