Jag har virkat, vilket inte sker så ofta. Dessutom i bast, vilket aldrig skett. Och så broderade jag på.
Mönstret heter Sun City Bag och ”garnet” jag använt är Raffia/Paper från Natural Club. Till broderiet har jag använt engelskt vintageullgarn. Och så en liten knapp som jag tror kommer från min farmors lager.
Ett mycket skoj projekt som tyvärr också skadade min tumme. Att brodera genom virkad bast frestar på.
Här kommer ett nästan alldeles eget verk. Strukturen har jag tagit från en 1930-talströja men formen och kragen har jag konstruerat själv. Då den fina bruna färgen på garnet, Excelana 4 ply, och rutmönstret fick mig att tänka på choklad gav jag koftan namnet Milk Chocolate Cardigan.
Knapparna minns jag inte var de kommer ifrån men de känns jättebra på den här koftan.
Det är sannerligen vår nu och jag frossar i glada färger. Förutom att jag snart är klar med min ljusgula kofta gör jag ett till försök med det här tokturkosa garnet som jag köpt i Lettland. Det är egentligen inget fel på garnet utan det är bara lite fel grovlek för de mönster jag vill göra. Nu testar jag ett vintagemönster som legat på min önskelista i ett par år. Det är en kofta i ministorlek och då kan det funka att förstora den delvis genom att använda grövre garn än vad som är tänkt.
Håll tummarna för att det funkar!
Den här koftan drog jag igång vid jul, för att ha ett rent nöjesprojekt under ledigheten. Det är ett gammalt mönster från Feminas stickbok nr 3 1947. Garnet tog jag från mitt lager av lettiskt ullgarn och just det här var från Tines.
Tyvärr färgade det orangea av sig och gjorde det vita ljusgult i sista blötläggningen. Jag var besviken först men nu tänker jag att det finns fördelar med det, den ser mer vintage ut nu.
Knapparna hade jag också på lager. Dem köpte jag för en krona stycke på en utförsäljning. Överlag blev det en väldigt billig kofta, under en hundring inkl allt material.
Som slutkläm på semestern var jag hos min pappa i Söräng, Hälsingland. Vi var mest hemma i huset och trådgården vid forsen (se ovan) men gjorde även några kortare utflykter.
Vi började med att äta lunch i handelsträdgården och sen åkte vi till en fin loppis i Ismyra (bild till höger). Det var första besöket för oss alla och vi blev positivt överraskade. Den inryms i ett antal småhus och det var mysigt att gå runt och kika och plocka lite. Min favorit var nog inne i ”farmors hus”, framför allt köket med vedspis. Jag köpte bara en affisch men jag återvänder gärna nästa år.
Nästa dag åkte vi till skärgården, rättare sagt Skärså och restaurang Albertina. Där har de mycket god fisk och jag rekommenderar verkligen ett besök. Jag åt grillad fjällröding och sen såklart hälsingeostkaka till efterrätt. Alltid.
Sista dagen skulle vi leverera ovanåkersbröd till pappas kusin. Han och hans fru driver antikaffär på sin hälsingegård i Sörfly, så det lockade såklart att kika på.
De hade mycket fint men såklart i en helt annan prisklass än på loppisen. Jag föll för hattasken till vänster, så den fick komma med oss därifrån. Då jag inte ville ta med den på bussen hem sen får min pappa leverera den senare i höst och då planerar jag att ha den för att kunna ha mina mest inspirerande garner framme hela tiden.
Semester – tiden när en tror att en ska hinna så mycket men hinner mindre än normalt, i alla fall vad gäller bloggande. Nu är jag tillbaka från resor och ska försöka plita ner lite närmaste tiden.
Först och främst måste jag visa mitt senast färdigställda projekt, Trimmed with roses twinset cardigan. Den blev klar innan jag reste till Kroatien men jag hann inte fixa med bilder då.
Det är ett gammalt mönster som Susan Crawford har uppdaterat för att bättre passa vår tid. Jättefin kofta och bra mönster men jag tror att den hade passat mig bättre om jag i stället använt originalbeskrivningen från 1950. Trots att jag tog en mindre storlek än vad jag normalt gör blev den för bred, både över axlar och kropp. Den är ändå väldigt söt och något att krypa in i vinter.
Jag har använt mestadels Jamieson’s of Shetland Spindrift men till rosorna även lite från Jamieson & Smith. De fina vintageknapparna köpte jag av Knapplådan på en vintagemarknad på Wenngarn i våras.
Den här långhelgen består nästan bara av rensning, röjning, sortering och alla andra verb som passar in när man försöker få till den fysiska tillvaron. Jag ska dessutom göra om sovrummet till ateljé och vill därför ha mer plats för maskiner och textila artiklar. Med dammskyddet över mun och näsa tog jag mig an byrålådor och garderob idag. Det blev några nostalgiska pauser, trots att jag inte ens brukar spara särskilt mycket.
Kritorna här bredvid är pastellkritor som jag helt hade glömt bort att jag har. De är gamla och idag är de nog snyggare än vad de är bra, så de blir nog inramade i någon form framöver.
Här är en låda där farmor hade lite broderinålar och stramalj (mer om alla broderigarner i inlägg längre fram).
I lådan låg även det här fina kortet.
USB-sladden till kameran är borta så jag kan inte få över bilder till datorn. Det finns ett antal blogginlägg i teorin men de stoppas alltså av det. I väntan på att den dyker upp (lär inte hända, jag får skaffa ny) slänger jag in det här härliga från mobilkameran.
Idag var jag hos Gunnel Melchers som importerade shetlandsgarner på 80-talet. Hon har ett lager kvar som hon nu säljer ut. Det var mängder av härvor av Jamieson’s of Shetlands fingeringgarn. Det är ett av mina favoritgarner för fair isle och hon har många färger. Jag satte en gräns på 100 härvor (a 30 gram, så 3 kg totalt) och plockade ihop på känsla. Jag är mycket nöjd och känner mig stenrik. Ni kan inte ana hur det snurrar i huvudet av idéer nu.
Det här med att repa upp eller inte är en ständigt återkommande fråga. Jag är inte rädd för att börja om men är heller inte så petig med små misstag, det mesta går att fixa till så att det inte syns så mycket. Passform är jag däremot mycket noga med och det är nästan alltid därför jag repar upp.
Jag får ofta höra ”du som stickat så mycket, behöver du fortfarande repa upp?”. Faktum är att jag repar upp väldigt mycket mer nu än vad jag gjorde tidigare. Med ökad skicklighet ställer jag också högre krav (på mig själv, inte på andra). Om jag vet att jag har verktygen och erfarenhet nog att få till ett bra resultat, ska jag då nöja mig med något annat än mitt bästa?
Att repa upp och göra om är med andra ord en stor del av stickningen och jag är övertygad om att all utveckling kräver trial-by-error. Med de orden har jag nu repat upp första framstycket på min kofta för tredje gången.
De här fina vantarna har min farmorsmor både designat och stickat. Min styvmor fick dem av henne på 70-talet och har slitit dem med hälsan. De förtjänar nytt liv och så jag dessutom gillar att ge nytt liv åt gammalt ska jag ge mig på en reproduktion.
SaraOh! Vintage Knits 