Förra veckan blev jag klar med en kofta jag velat sticka i ett par år. Jag har påbörjat den flera gånger med olika garn men det blev inte riktigt rätt förrän jag parade ihop mönstret med det galet grönturkosa ullgarnet från Tines, som jag köpte i Riga för två år sedan.
Mönstret är gammalt som gatan och jag köpte det från The Vintage Knitting Lady. Det heter i Hilary Cardigan och kommer från Lavenda #922.
Nu lär det dröja innan jag stickar blobbar igen, två koftor i rad var lite för mycket …
Det är sannerligen vår nu och jag frossar i glada färger. Förutom att jag snart är klar med min ljusgula kofta gör jag ett till försök med det här tokturkosa garnet som jag köpt i Lettland. Det är egentligen inget fel på garnet utan det är bara lite fel grovlek för de mönster jag vill göra. Nu testar jag ett vintagemönster som legat på min önskelista i ett par år. Det är en kofta i ministorlek och då kan det funka att förstora den delvis genom att använda grövre garn än vad som är tänkt.
Håll tummarna för att det funkar!
Den här koftan drog jag igång vid jul, för att ha ett rent nöjesprojekt under ledigheten. Det är ett gammalt mönster från Feminas stickbok nr 3 1947. Garnet tog jag från mitt lager av lettiskt ullgarn och just det här var från Tines.
Tyvärr färgade det orangea av sig och gjorde det vita ljusgult i sista blötläggningen. Jag var besviken först men nu tänker jag att det finns fördelar med det, den ser mer vintage ut nu.
Knapparna hade jag också på lager. Dem köpte jag för en krona stycke på en utförsäljning. Överlag blev det en väldigt billig kofta, under en hundring inkl allt material.
Nu är höstens och vinterns stora projekt klart. Det har varit en stor utmaning och det är såklart långt ifrån perfekt men ibland får en nöja sig och gå vidare. Jag tycker i alla fall att det är något av det finaste jag stickat och jag känner mig stolt.
Mönstret är från 1940-talet och brittiskt men med norsk inspiration. Namnet Christiana är säkert en felskrivning av Christiania och det är en karta med över Norge. Jag fick det från en instagramföljare i Australien, Mary O’Reilly.
Många vintagemönster finns bara i en (oftast minimal) storlek och det är här var inget undantag, så jag har tvingats räkna om och sticka om det mesta. Dessutom var bakstycket inte beskrivet och det fanns heller ingen bild på det, så det har jag hittat på själv.
Garnerna jag har använt är Jamieson & Smith jumperweight till bakgrundsfärgen och övriga färger är i Jamieson’s of Shetland spindrift.
För att bli av med lite dåligt garnsamvete stickade jag en fuskolle efter ett vintagemönster jag köpt på Etsy. Jag använde ett nystan Excelana i färgen Land Army Green, som jag hade kvar från en kofta jag stickade förra året.
Den blev söt och jag gillar verkligen modellen men jag är inte så nöjd med att den rullar upp sig. Får väl ta till duktyngder 😉
Framsidan
Baksidan
Semester – tiden när en tror att en ska hinna så mycket men hinner mindre än normalt, i alla fall vad gäller bloggande. Nu är jag tillbaka från resor och ska försöka plita ner lite närmaste tiden.
Först och främst måste jag visa mitt senast färdigställda projekt, Trimmed with roses twinset cardigan. Den blev klar innan jag reste till Kroatien men jag hann inte fixa med bilder då.
Det är ett gammalt mönster som Susan Crawford har uppdaterat för att bättre passa vår tid. Jättefin kofta och bra mönster men jag tror att den hade passat mig bättre om jag i stället använt originalbeskrivningen från 1950. Trots att jag tog en mindre storlek än vad jag normalt gör blev den för bred, både över axlar och kropp. Den är ändå väldigt söt och något att krypa in i vinter.
Jag har använt mestadels Jamieson’s of Shetland Spindrift men till rosorna även lite från Jamieson & Smith. De fina vintageknapparna köpte jag av Knapplådan på en vintagemarknad på Wenngarn i våras.
I somras fick jag ett par vantar som min pappas mormor, Agnes, hade stickat för längesen. De är lappade och lagade men väldigt fina ändå. Ses längst till vänster på bilden, de bruna.
Jag bestämde mig redan då för att återskapa dem men har sedan väntat på att hitta passande garn. När vi var i Kil i februari var Filtmakeriet där och deras tvåtrådiga ullgarn var perfekt för ett par vantar åt pappa (de grå). Förutom att det garnet ger en lite större storlek så är både Filtmakeriet, pappa och Agnes från Hälsingland.
Jag stickade ett par åt min styvmor också (vantarna i mitten), av Kampes tvåtrådiga. Det vinröda har min lärare på HV färgat.
USB-sladden till kameran är borta så jag kan inte få över bilder till datorn. Det finns ett antal blogginlägg i teorin men de stoppas alltså av det. I väntan på att den dyker upp (lär inte hända, jag får skaffa ny) slänger jag in det här härliga från mobilkameran.
Idag var jag hos Gunnel Melchers som importerade shetlandsgarner på 80-talet. Hon har ett lager kvar som hon nu säljer ut. Det var mängder av härvor av Jamieson’s of Shetlands fingeringgarn. Det är ett av mina favoritgarner för fair isle och hon har många färger. Jag satte en gräns på 100 härvor (a 30 gram, så 3 kg totalt) och plockade ihop på känsla. Jag är mycket nöjd och känner mig stenrik. Ni kan inte ana hur det snurrar i huvudet av idéer nu.
Här är den till slut. Min första kofta helt i fair isle. Ett fantastiskt roligt mönster och en väldigt stor mängd trådar att fästa. Trots att det är ett 75 år (gissningsvis) gammalt mönster är det väldigt tydligt och lätt att följa. Jag kan verkligen rekommendera det!
Mönstret heter Fair Isle Cardigan och garnet jag har använt är fem färger av Jamieson’s Shetland Spindrift. Jag köpte det på Loop i London i somras men det finns lite här och var på nätet.
Jag har inte använt den ännu utan väntar på rätt tillfälle, troligtvis blir det i helgen när jag har kurs på HV.
Det stora fair isle-äventyret börjar nå sitt slut. Jag markerade 95 % på Ravelry idag men jag har kommit längre än så. Det är mitt mest tidskrävande projekt någonsin men också ett av de skojigaste. De hundratals trådar jag behövt fästa undantagna.
SaraOh! Vintage Knits 